Okej, vi var ute och gick, nån som hade fått för sig att bada på nydala.
Matilda har sin longboard, hon ser en asskön backe, hon åker och pumpar fart innan det bär av nerför.
Det är en ny bräda, väldiiiiigt lättsvängd om man säger så.
Visste att det kunde börja vobbla, men go hard or go home.

Det vobblar, asfalten var sepe just innan lilltunneln, vobblar=dålig balans + för snabb fart för att kunna hoppa av utan att skada mig, sen kommer den där lilla saken i asfalten och jag bara flyger rakt ner i en stor och fin vattenpöl.
 
Sitter och håller mig uppe ur pölen det bästa jag kan med händerna, jag kan inte ställa mig upp för benen vill inte. Ropar på Anthon att han måste hjälpa mig upp ur pölen, vilket han gör och jag hoppar till närmsta gräsplätt och försöker känna efter var det gör ont, sitter där ett tag och kommer fram till att jag hade tur och det bara var ytliga saker.
(Vilket det med min tur inte alls var)

Skiter i det,ställer mig upp och haltar iväg de första fem stegen, sen är det chill och allt går som smort.
Sen ska folk kolla och ha sig för de vill se vad som hänt, visst de får kolla för jag orkar inte tjaffsa.
När de ser såren vrider de sig av smärta och kollar på mig som om jag är asknas.
Finvänsterbenet har mysiga långa halvdjupa sår på låret.

Är astuff och fortsätter min vandring mot nydala, byter kläder och blodar ner de också, rullar lite på longboarden och har mig.

Sen gick vi från mariehemscentrum till vasaplan mitt i natten, taxin skulle möta oss på vasaplan för den var ändå så långt bort (i min) så vi kom fram till att det blir billigare att gå till stan och ta taxin därifrån.
Taxihelvetet kom inte ens efter två timmar då vi ringt flera gånger och gullegulle killen på 77 00 00 (som Åkre snackade med när han hade skjutsat några till vasap.) kom och hämtade oss så till slut kom vi hem till mig.(så, 100100 suger, 77 00 00 is the shiet!)
(Nej jag orkar inte skriva så att du fattar om du nu inte gör det. Jag har ont så håll keeeeft)

Nu kan jag inte gå, kan inte sova, kryper/krälar fram och jag orkar inte klaga för jag får skylla mig själv.
Men iaf så har jag (vad jag vet) aldrig känt sådan intensiv och långvarig smärta i hela mitt liv.

Jag tror jag ska ringa runt lite och fråga vad jag ska göra, som tur har jag homies som jobbar @ the sjukhus, och ska kolla med Erik/Marie om de har något superduperSmärtlindrande. Hoppashoppas.

Nu ska jag sitta här i soffan och göra mitt bästa med att leva med den underbara vännen smärtan.

Över och ut.

Btw, nej jag ångrar det inte. Go hard or go home